Hanoi till sapa till Phu Quoc

Inget blev riktigt som tänkt. Eller vad hade jag tänkt? Inte så mycket alls, det var väll problemet. Jag tar på mig skulden för allt som blev tokigt. Är så tacksam för att jag har Mamma och Micke som kunde hjälpa mig i alla tuffa situationer.

Kortfattat åkte jag till norra delen av Vietnam för att sedan inse att det jag ville göra var fullbokat och att jag skulle bli fast där i 5dagar. Detta resulterade i att jag sket i att göra det jag vill göra för att ta mig där ifrån. Jag blev så besviken och ledsen. Letade efter massa volontärjobb och hamnade tillslut här. På ett hotell i Phu Quoc. Allt detta skedde på en period av tre dagar. Under dessa tre dagar skedde en hel del andra grejer också. Jag blev helt nedbruten. Trodde jag skulle åka hem. Var nästan säker på att jag skulle åka hem. Allt självförtroende försvann. Kände mig så misslyckad på alla möjliga plan. Det gör jag till viss del fortfarande.

Lite bilder från det lilla jag han se.

https://video.wixstatic.com/video/5d538a_14d796eab2854f0f85ea772c972bae31/1080p/mp4/file.mp4

Nedan bifogar jag mammas dokumentation av vad som hände.

Lördag 25 februari lämnar en ganska sliten Milla Hanoi bakom sig. ”Det har helt ärligt varit ganska fruktansvärt” lyder sammanfattningen av den knappt två veckor långa vistelsen i Hanoi. Det har varit överväldigande, och jag vet att de sista dagarna varit riktigt tunga, vi har haft mycket kontakt. Men jag gläds över att få läsa blogginlägget, och se bilderna och filmerna. Det är otroligt coolt att hon gjort detta, och jag försöker få henne att känna sig stolt och glad över vad hon fått uppleva, trots att det varit tufft.

Milla avslutar blogginlägget med att skriva att hon nu ska göra en liten utflykt till norra Vietnam.... ”som har fantastiska berg. Jag hoppas jag mår bättre där.”

Huvudmålet med resan är att göra ”Ha Giang Loop”; den välkända road-tripen genom det bergiga landskapet, som görs med motorcyklar. Har man körkort kan man hyra motorcykel själv, men de allra flesta bokar rundturen med förare, precis som Milla avser göra. Hon har haft kontakt med en av de många lokala researrangörerna, och vet att det finns gott om plats på de tre- och fyradagarsturer som startar dagligen. Men på grund av det ostadiga vädret har hon ännu inte bokat dag, kanske klarnar det om hon väntar en dag eller två.

Bussen till Sapa är sen, och det tar ett himla tag innan den plockat upp alla passagerare i Hanoitrakten. Efter många timmars resa kommer Milla äntligen fram. Det är kallt som 17, vilket Milla varit förberedd på, men ändå kanske överraskas lite över. Dessutom regnar det. Milla checkar in på sitt hostel och träffar direkt två engelska backpackers som är trevliga. De går ut en sväng tillsammans. Tyvärr ska båda resa vidare morgonen därpå.

Söndag 26 februari vaknar jag vid åtta-tiden. Det första jag ser i mobilen är ett meddelande från Milla några timmar tidigare. ”Ring mig när du vaknar. STOR fuckup. Nu vill jag faktiskt hem”. Jag kastar mig på mobilen och ringer. Det visar sig att arrangören som Milla haft kontakt med, plötsligt har fått fullt på sina rundresor. Trots att det sett ut att finnas gott om platser har det fyllts på, och Milla inser att hennes plan gått i stöpet. Hon är ledsen, känner sig dum och korkad som inte insett att hon borde bekräftat bokningen tidigare. Jag försöker peppa, säger att det ingår i paketet så att säga, att gå på lite nitar, lära sig the hard way. Att det jag fattar att det är surt, men att det inte är något att panika över. Vi löser det. Jag säger att jag ska se vad jag kan googla fram, det måste ju finnas någon arrangör som har en liten ynka plats över i någon av de många grupperna av motorcyklar som gör Ha Giang loop varje dag. Milla har redan kollat runt, men bara fått decline. Dessutom är det svårt att veta vilka som är seriösa, det företag hon tänkt åka med är ett av de mest välkända, det var ett tryggt val.

Vi lägger på och jag surfar frenetiskt runt på diverse turistsidor. Det finns hur många som helst, och tillsynes hur många tour operators som helst. Men de flesta har fullt, eller är stängda denna vecka, på grunda av den lokala högtiden Tet. Jag är stressad och frustrerad; den här utflykten skulle ju bli något bra, Milla är sliten och låg efter de omtumlande veckorna i Hanoi, jag hade verkligen hoppats att det här skulle bli en härlig upplevelse. Och jag går sönder av att hon är så hård mot sig själv, kallar sig korkad och idiotisk som inte varit mer förutseende, samtidigt som jag är minst lika frustrerad som hon över att hon verkligen inte lyssnat på det som sagts och det vi båda läst: det ÄR svårare att resa under den här högtiden.

Till slut får jag dock napp; en arrangör som verkar seriös, har mycket goda reviews, och dessutom plats på en tur som ska starta kommande dag. Jag bokar denna tur, genom Viator, som ju också är en väletablerad bokningssite. Eftersom Milla reser ensam vill jag säkerställa att hon kommer ingå i en större grupp som åker, jag får svaret att grupperna oftast är (max) tio personer, men att de inte kan se exakt hur många deltagare det är med i den här gruppen. Jag känner mig lite dum som ställder frågan, dels för att det är slutsålt överallt, dels för att alla såklart inte bokar via Viator. Milla får en bokningslänk och slutför bokningen och betalar. Hon låter gladare och jag är extremt lättad. Vi har haft kontakt i nästan två timmar och jag kan äntligen andas ut och ta mig ut i skogen med Betty.

När Milla får sin bekräftelse via mail står det att arrangören kommer att hämta upp henne, dock framgår inte klockslag eller plats. Milla hör av sig till numret som uppges som kontakt till det lokala turföretaget. Hon får inte omedelbar hjälp, men efter någon timme pingar någon att hon ska höra av sig till ett annat nummer, ”to my brother”. Känns lite skumt, tycker både Milla och jag, men snart får hon kontakt och en bekräftelse på att hon kommer att bli upplockad på vandrarhemmet, redan om två timmar! Vi hade båda förstått det som att pick-up skulle ske morgonen efter, och Milla blir lite upprörd, hon har ju redan betalat för en andra natt på det hostel hon är på nu. Men jag säger att hon helt enkelt får skita i det, det är ”learning money”, huvudsaken är ju att hon får göra den här turen som hon satt högst på sin lista.

En liten stund senare hör Milla av sig igen, med en skärmdump på konversationen hon har med ”brorsan”. Han skriver att eftersom denna tur bokats under ”Tet holiday” så måste de tyvärr ta en extra avgift på drygt 500 kronor. Vi svär båda två, vad fan är det som händer? Blir vi blåsta nu? Milla ska alltså bli upphämtad om mindre än en timme, och nu verkar det som att det här inte är en pålitlig arrangör. Jag får fullständigt stressbryt, men är mitt ute i skogen med Betty och måste ta mig hem till datorn för att kunna agera. Säger åt henne att inte svara på meddelandet utan vänta på att vi kan hantera det tillsammans. Jag måste förstå om det är ett rimligt påslag, något som hör till, eller om det är en scam. Milla kan ju för fan inte sätta sig i en bil/buss med en okänd snubbe som livnär sig på att blåsa turister. Samtidigt är det här hennes sista chans att förverkliga sin dröm om loopen, och hon är redan knäckt över hur dåligt det går med allt.

Väl hemma tar jag först kontakt med Viator och berättar vad som hänt. Parallellt med det chattar jag med ”brorsan” på whatsapp och frågar vad de håller på med, det här kan inte vara seriöst. Samtidigt försöker Milla få hjälp på vandrarhemmet, pratar – via Google translate, eftersom de inte kan engelska – med receptionisterna och försöker få deras input om hur vi ska förhålla oss till den här tourguiden; är det business as usual, bara att tugga i sig?

Viator svarar snabbt på chatten, säger att vi inte borde få ytterligare avgifter, att de försökt få tag på arrangören men inte fått svar. Efter ett tag får jag svar även på Whatsapp, personen där vidhåller att de egentligen har holiday, men att de gör dessa turer för ett litet högre belopp. Eftersom jag ser att det är ett väletablerat företag, med hostel och turer som får bra reviews, så tänker jag att det kanske bara är att acceptera. Pengarna är väl skit samma, huvudsaken är ju att det inte är farligt för Milla att åka med när de kommer och hämtar henne. Jag frågar ändå hur det kommer sig att de ”egentligen har holiday” men ändå kör turer; är vandrarhemmet också ”egentligen stängt”? Och det är väl inte så att Milla blir ensam på den här turen? Han svarar att det är fyra till som ska åka med. Jag frågar igen om vandrarhemmet, om det är öppet? Eller helt tomt? Den sista frågan känns larvig; här sitter jag och på andra sidan jordklotet och beter mig som en hönsmamma. Men när han svarar: ”there will be a receptionist there. Milla will join the others for breakfast, they are staying in another Inn” så får jag fullständigt spel. Det sista Milla ska göra just nu är att åka till ett igenbommat hostel och bo ensam över natten!

Vi bestämmer oss för att ge fan i allt. Jag meddelar Viator och kräver pengar tillbaka och att de gör en notering om hur dåligt detta skötts. Jag chattar med tour guiden och säger samma sak. Milla är superledsen, och jag med för hennes skull. Allt blev liksom knas från början, från att Milla varit omedveten om hur stor impact den här lokala högtiden har på allt i Vietnam, och att hennes arbetsgivare inte haft vett att infa om att det skulle vara ett långt lov mitt i Millas uppdrag, och Milla blev tvungen att styra om sina planer. Och nu när Milla ändå tagit sig norrut, så blir allt skit här också. Jag hör hur ledsen Milla är, och jag är själv superfrustrerad och stressad. Men vi enas om att det bara är att släppa det här, det är flera dagar kvar på den här jävla Tet holiday så det är bara att inse att det inte kommer att bli någon Ha Giang Loop.

Nu har det hunnit bli lunchtid i Sverige, och nästan kväll där Milla är, och vi behöver snabbt göra en plan för hur hon ska ta sig därifrån. Dessvärre vet vi inte ens var hon ska, eftersom hon fortfarande inte spikat nästa work exchange. Hon har två jobb att välja mellan, som väntar på hennes svar, så vi konfererar kring detta ett tag. Båda är hostels med mycket goda omdömen, vilket känns lovande och tryggt. Milla lutar mest åt ett gig i Da Nang, på kusten, det är närmast och känns enklast. Men detta ställe verkar ligga väldigt centralt, inklämt på en busy gata. Jag vill att hon ska välja det andra, som är på Phu Quoc, Vietnams största ö, välkänt för sol- och badturism. Även detta hostel ligger i en stad, men det ser större och luftigare ut, och det är nära havet. Milla hugger på Phu Quoc-jobbet, och meddelar sin kontakt där att hon ska börja resa söderöver följande dag.

Det ser ut att gå gott om bussar till Hanoi, och därifrån finns flera flyg om dagen till Phu Quoc. Alternativet är tåg eller buss, men det tar flera dygn, och givet att Milla inte är på topp övertalar jag henne att ta flyg, det blir inte många hundralappar dyrare. Milla bokar första bussen som går måndag morgon, och sedan ett flyg på tisdagen. Hon får bekräftelse på flygbiljetten ganska snart, men någon bussbiljett har fortfarande inte kommit när hon ska gå och lägga sig. Jag säger att det är lugnt, hon har ju orderkonfirmationen och bevis på att hon betalat. Men egentligen känner jag mig lika nojig som hon. För säkerhets skull bokar jag en bussbiljett till, till en annan buss på ett annat bolag, senare på dagen, men säger inget till Milla, vill inte smitta henne med min oro.

Varken Milla eller jag kan sova. Vid niotiden på kvällen (tre på morgonen Vietnam) pingar Milla att hon fortfarande inte fått någon biljett. Jag skriver tillbaka att jag köpt en till, att det är lugnt.

Måndag 27 januari vaknar jag och läser mess från Milla där hon skriver att det inte kom någon buss på utsatt tid, och fortfarande inte kommit någon, en dryg timme senare. Det betyder alltså att inget stämmer, trots att det sett ut som att vi köpt biljetter på en helt vanlig biljettsite. Jag fattar inte om vi är lurade eller om det ”bara” är så det funkar – alla vet att det mesta är satt på paus under Tet holidays. När Milla skriver att hon nu fått ett mail från det första bussbolaget, där det står att bokningen inte gått igenom, men att refund är på väg, känns det i alla fall som att det finns hopp om att alla pengar vi lagt ut på inställda turer kanske faktiskt går att återfå. Men när Milla strax därefter hör av sig och säger att hon fått ett likadant mail av bussbolag nummer två, för turen som var hennes back-up, får jag nästan panik. Kommer hon inte kunna ta sig därifrån?

Rätt vad det är skriver Milla att hon hittat en buss som verkar gå till Hanoi, hon ska försöka komma med den. Minuterna kryper fram medan jag sitter och stirrar på mobilen i väntan på besked på hur det gått. Till slut skriver hon att hon är på och att bussen rullar. Jag är sååå lättad.

Vi har kontakt då och då under hela resan. Ungefär halvvägs stannar bussen, något är knas. En halvtimme senare har den fortfarande inte kört vidare. Det börjar kännas som att det vilar en slags förbannelse över hela den här resan. Till slut, efter drygt 45 minuter, skriver Milla att de rullar igen. Ett par timmar senare har hon checkat in på vandrarhemmet, som ligger 3 km från flygplatsen. Jag andas ut.

När vi hörs på eftermiddagen (kvällstid i Vietnam) säger Milla att hon nog kommer att behöva promenera till flygplatsen nästa morgon, eftersom hennes kort slutat funka och hon varit tvungen att använda sina sista kontanter till bussen. Jag tror inte mina öron, hur har hon kunnat försätta sig i en sådan situation? Varför funkar inte korten? Milla säger att de funkat från och till, att hon ska ta ut pengar på flygplatsen. Vi kommer fram till att vi i alla fall kan regga Mickes kreditkort på en lokal uber-lik-app så att hon kan boka taxi. (Och jag är mer än lovligt frustrerad över att hon tar så lätt på säkerhetstänket; promenera till flygplatsen tre kilometer bort, klockan tre på morgonen!?). Vi bestämmer att vi ska ringa henne när det är dags att gå upp (halv tio måndag kväll, svensk tid) så att hon inte behöver vara nervös över att försova sig.

Tisdag 28 januari (fortf måndag kväll hos oss) ringer vi som avtalat och ser att Milla är vaken. Hon åker med taxin, som – hör och häpna – dyker upp precis när den är beställd, och kör henne till flygplatsen. Jag känner oerhörd lättnad när hon skriver att hon är framme. Bara några minuter senare ringer hon dock, och då ser jag att hon är utomhus. ”Jag ska bara gå till inrikesdelen” säger hon medan hon knatar i mörkret. Jag varken ser eller hör människor runt henne, och när hon tittar ömsom på sin mobilkarta, ömsom runtomkring mig förstår jag att det inte ens är helt tydligt hur hon ska gå. Jag blir nästan helt hysterisk, försöker få henne att gå tillbaka och ta en ny taxi, det känns läskigt och farligt. Här måste jag lämna över mobilen till Micke, för nu är jag rädd på riktigt. Jag hör hur hon ber ett par killar om hjälp, de tjattrar på vietnamesiska men verkar inte förstå vad hon frågar om. Det gör mig ännu mer skräckslagen; om man står precis utanför en stor flygplats borde väl varenda kotte förstå vad hon frågar om? Har hon lyckats gå vilse? Jag får sådan puls att jag måste gå därifrån, jag tar Betty och går en promenad. Försöker andas men nu är det jag som gråter.

När jag kommer tillbaka pratar hon fortfarande med Micke, men jag förstår att hon i alla fall tagit sig till rätt avgångshall. Fy fan vad jag hatar den här resan. Men om några minuter sitter hon i alla fall på flyget. Trodde jag. Men det ska visa sig att detta bara är början på många timmars ännu mer mishaps.

Milla har glömt uppge sina mellannamn på flygbokningen och måste betala en avgift för att ändra innan hon kan checka in. Hon har gott om tid, så vi tänker att det är lugnt. Surt med mer kostnader, men det är ingen större summa. Learning money ... Men så ringer Milla, och nu gråter hon och är förtvivlad. Hennes kort nekas. Hon kan inte betala för namnändringen och får inte checka in. Vi försöker säga att det är lugnt, fortfarande flera timmar kvar till avgång, och vi kommer lösa det här. Sedan händer det så många saker att jag inte ens minns i vilken turordning.

Milla försöker ta ut pengar. Nekas. Någon gång under alla turer får hon veta att det ena kortet är spärrat, av någon anledning. För att komma in på Skandiabankenn måste hon av någon anledning få en kod via sms, och eftersom hon bytt till ett lokalt simkort har det inte funkat. Nu måste hon byta simkort för att kunna ta emot sms och logga in på banken. När hon lyckats med det ser hon att hon missat ta bort regionspärr på sitt andra kort. Då jublar vi, för vi tänker att det är därför det strulat. Men när hon går och gör ett nytt försök att betala nekas hon igen. Paniken stiger hos både henne och mig, det börjar gå upp för mig att det här ju är riktigt illa, Milla kommer kanske missa flyget. Och ännu värre; hon har inte ätit och just nu kan hon inte ens köpa en flaska vatten!

Vi ber Milla att gå fram och fråga vid incheckningsdisken igen, om de inte kan lösa det på annat sätt, skicka oss en länk som vi kan betala via. Först säger de ”javisst” och vi jublar igen. Sedan sträcker de fram en QR-kod som vi kan scanna. Men koden funkar inte, och då säger de att man måste ha vietnamesisk bank. Milla frågar om det finns andra sätt, tex Paypal. De skakar på huvudet, säger att de inte känner till vad det är.

Milla är helt förstörd vid det här laget. Och trots att de måste se hur ung hon är, och hur hon gråter, så verkar ingen bry sig eller försöka hjälpa henne. Vi försöker lugna, jag försöker andas, Micke och jag försöker tänka ut fler lösningar. Vi kommer på att hon borde kunna lägga till ett av våra kort i sin Google pay-app. Vi börjar med Mickes kort, men det nekas. Sedan försöker vi med två av mina kort, de nekas också. Kanske är det pga Google pay, jag läser att alla banker inte funkar med alla betallösningar. Vi säger åt Milla att försöka med Apple pay. Hennes Iphone har dock varit avstängd länge så det tar ett tag innan vi kan fortsätta. Och vid det här laget har det totalt sett gått nästan två timmar, och nu börjar tiden rinna ut, det finns risk att hon faktiskt missar sitt flyg. Det är helt förfärligt. Vi kollar upp hur det ser ut med flyg senare, och ser att det finns. Milla säger att hon väl hellre kan åka hem, men jag vill inte att hon bestämmer det nu. Det vore så eländigt om det här ska bli avslutet på hennes resa; några dagar i solen vill jag i alla fall att hon ska få, och att hon kan åka hem lite, lite lättare om hjärtat. Det här är verkligen höjden av all samlad otur och hon förtjänar det inte!!!

Milla gör ett nytt försök att ta ut pengar (även om jag inte minns exakt i vilken ordning allt skedde) eftersom vi ju ändå trodde att regionspärren kunde haft att göra med orsaken till att det strulade initialt. Men nu säger bankomaten att kortet är spärrat. Min egen panik växer, och jag kan bar ana hur det känns för Milla. Vi gör nya försök att lägga till olika kort, på både Google pay och apple pay, läser på och försöker förstå varför det inte funkar. För Mickes kreditkort får Milla ett meddelande i Google Pay om att han måste ”aktivera” något i SAS premium-appen (för att det är kopplat dit på nåt sätt), och han försöker hitta rätt inställningar. Men det failar igen. Mitt kort ser ut att ha blivit accepterat för Apple Pay, men betalningen nekas. Jag vet inte hur många gånger Milla nu varit framme vid incheckningsdisken och försökt. Att ingen ens försöker hjälpa henne?!?! Hon är helt förtvivlad, växlar mellan hysterisk gråt och uppgivenhet. Jag är så stressad att jag tror jag ska få en stroke.

Och nu säger Milla (vi är i princip hela tiden i ett telefonsamtal med henne, thank god för att hon har en telefon och att den är laddad) att kvinnorna vid disken meddelat att hon nu missat sitt flyg. Vi försöker lugna, säger att det finns fler flyg, att vi kommer att lösa det. Det är sex timmar till nästa flyg till Phu Quoc, och senare på kvällen (hennes tid) finns även ett flyg till Sverige.

Under allt detta har jag också kollat upp överföring via Western Union, det ser ut att finnas ett kontor på flygplatsen, så jag reggar ett konto och för över ett antal tusen. Bara tio minuter senare är det klart, och Milla behöver bara visa upp ordernummer och id på ett kontor så ska hon kunna plocka ut kontanter. Har vi äntligen löst detta? Vi säger åt henne att ta sig (med taxi!) tillbaka till internationella terminalen, där det ser ut att finnas ett Western union-kontor som öppnar 7.30 (nu är klockan typ 06.45 lokal tid och Milla detta har pågåt i tre timmar). Hon tar sig (tack vare appen med Mickes kort inlagt) med taxi till terminalen och börjar spana. Ganska exakt som jag inser, när jag försöker zooma in på kartan, att detta Western union-kontor nog ligger ett par hundra meter UTANFÖR flygplatsen, så pingar Milla och säger att hon frågat och fått veta att det inte finns något inne på terminalen. Först tänker jag att det ju bara är att ta en taxi dit och tillbaka, hon har ju minst fyra timmar på sig. Sedan börjar jag fundera på hur säkert det är att åka ensam kvinna, där taxichauffören kan se att hon plockar ut en stor bunt kontanter ... och dessutom är det ju fortfarande den här jävla högtidsperioden; förmodligen kan jag inte lita på att det står att det är öppet från 7.30 – det har ju inte stämt någon annanstans ... Piss och skit. Beroende på var jag söker så får jag olika besked om huruvida det finns ett kontor på Phu Quoc, dit Milla ska. Dubbelpiss och dubbelskit. Inte en enda grej har gått vår väg hittills. Det är fruktansvärt!

Vi messar amerikanen som jobbar på stället Milla ska jobba på, jag förklarar läget (förstår att Milla förmodligen inte haft en tanke på att meddela att hon inte kom med flyget) och frågar om han vet utifall det finns ett Western union-kontor på ön. Eller om han kan hjälpa henne med pengar om vi för över till honom. Vi bestämmer oss för att köpa en ny flygbiljett, även om vi inte bestämt ännu om hon ska åka. Om vi inte säkert vet att vi kan lösa pengafrågan finns det ju bara en sak kvar att göra, och det är att köpa en biljett hem till Sverige. När vi fyller i personuppgifter visar det sig att namnfältet är för kort för att ange alla hennes förnamn. FRUSTRATIONEN! Vi kan ju inte riskera att hamna i exakt samma loop igen. Vi läser gemensamt det finstilta och hoppas att vi har förstått hur man ska förkorta mellannamnen, och så genomför vi köpet.

Vid det här laget är jag helt snurrig i huvudet, det känns som att jag ska svimma (jag sov bara ett par timmar natten innan och nu är hon strax efter 01), så vi bestämmer att jag går och lägger mig, Micke hänger kvar med Milla. Det tar ett tag innan jag kan slita mig från chatten, men så småningom kommer jag i säng. Konstigt nog somnar jag.

Amerikanen hör av sig efter ett tag och försäkrar att det finns ett Western Union på ön, och att det kommer gå att få ut kontanter där efter helgerna. Han säger att det går en gratis shuttle bus från flygplatsen till hostelet, och att Milla kommer ha tak över huvudet och måltider när hon väl kommer fram. Milla och Micke bestämmer att hon ska boarda flyget. När hon är klar med incheckningen online vet vi att det inte kommer bli något strul med namnet denna gång, och han går och lägger sig men med telefonen på så att Milla vet att hon kan nå honom. Nu är klockan fem på morgonen (svensk tid) och jag vaknar precis när Micke lägger sig, och ser att Milla just gått igenom säkerhetskontrollen. LÄTTNADEN!

Såklart kan jag inte somna om, och jag tänker hela tiden på att Milla nog inte ätit eller druckit på ett dygn, säkert knappt sovit ordentligt sedan hon lämnade Hanoi i lördags. Hur ska hon hålla ihop?

Tre timmar senare hör jag av henne igen, hon har landat på Phu Quoc. Och ätit på planet! Hon hittar rätt buss med en gång, och tjugo minutre senare är hon framme. Hon blir inte överlycklig när hon ser hur det ser ut, men nu tar vi en sak i taget. Jag frågar om det känns otryggt, hon säger att det bara är lite skabbigt/deppigt.

Under förmiddagen chattar jag med Skandiabanken för att se om det finns något mer vi kan göra. Då får jag veta att ena kortet Milla försökte lägga till utan framgång, helt enkelt nekades för att det är det kortet jag själv har till Apple Pay – man kan bara koppla ett kort till ett Apple Pay. DET borde vi för 17 fattat! Det andra kortet gick att lägga till, men sedan nekades ju betalningen ändå. Det visade sig bero på att det kortet är spärrat. Vilket jag, om jag anstränger mig, nog minns att jag själv orsakade för nåt år sedan, då jag blandade ihop koderna. Jag använder aldrig det kortet så det har helt enkelt fallit ur minnet. Känner mig otroligt korkad!

Pingar Milla och säger att hon ska hitta en butik som tar kort och testa att handla en flaska vatten eller nåt. Milla letar upp en stor butik som ser ut att ha en modern kassa. Men det är – av oklar anledning – en så lång kö att hon tror det kommer ta minst en halvtimme att komma fram till kassan. Låter helt galet. Hon försöker fråga någon i kön om det funkar att betala med mobilen, men får ett luddigt svar. Hon har således inte så mycket att välja på än att stå kvar. 40 (!!!!) minuter senare kommer hon fram till kassan. Bara för att bli upplyst om att flaskan vatten hon ville betala för blev för liten summa för kortbetalning, så hon fick springa iväg och rafsa åt sig nåt mer. Men det funkade att betala!!!!

Tillbaka på rummet började hon ta kontakt med först Handelsbanken (som såklart inte kunde lösa något eftersom de är världens sämsta bank, alltid) och sedan Skandiabanken (som hävde kortspärr som verkar uppstått på samma sätt som min spärr, fel kod).

NU ska jag avsluta den här långa utläggningen. Och sen hoppas vi att vi får följa Milla under mer normala förhållanden, och via de kanaler hon själv bestämmer.

Phu house heter stället jag volontärar på. Hotellet jag lever på numera.

Det är en stor mix av olika typer av rum. Vi har delux rum för familjer. Vanliga rum med både delad och eget badrum samt dorms. Alltså rum med flera våningssängar dit backpackers kommer för att sova billigt. En ganska märkligt blandning. Hela stället är lite gubbigt. Inte bara för att många gubbar kommer hit och hänger i baren utan också för att ägaren och ägarens många bussnings partners hänger här/ bor här. Hotellets bar är öppen varje dag. Från 10-1 på natten.

Vi är jättemånga volontärer. Alla volontärer bor tillsammans i ett så kallat dorm. Ett litet rum där dom lyckats klämma in 4 våningssängar. De andra volontärer är lite äldre än mig och alla förutom en är killar. Jag har inte hunnit/orkat/velat/lagt energi på att lära känna dem. Det är också lite svårt då vi har olika arbetspass och folk är ute på stranden eller gud vet vad under dagarna.

Jag kommer att fokusera på att lära mig receptionen. Jobbar 5h om dagen 5 gngr/veckan.

https://video.wixstatic.com/video/5d538a_93d3e06854744f688dc4bbaa773744bd/1080p/mp4/file.mp4

Kämpar fortfarande med mitt mående. Generellt mår jag inte så bra. Att vara ledig majoriteten av dagen tror inte jag är bra för mig. Det är som om jag går runt och väntar. Väntar på att tiden ska gå. Väntar på att få gå och lägga mig. Väntar på att jag ska hitta det jag tycker om att göra. Väntar på att må bättre. Väntar på en framtid jag ser fram emot även om jag inte ser den nu.

Jag behöver något att göra. Ett projekt. Ett mål. Något att vara passionerad över. Att vara i nuet ensam med mig själv är så läskigt numera. Eller, ensam har jag väll alltid kunnat vara. Tror mer att det handlar om en inre skuld av att jag är just ensam.

Mina känslor färgar verkligheten något brutalt. Det har hänt att jag skrattar åt mig själv i mitt av en hulkande session när till och med jag kan se hur komiskt mina inre bergochdalbanor är. Gravid? Klimakteriet? Sen in i tonåren? Förstår inte vad som är problemet. Förstår inte heller vart alla timmar av terapi har gått. Ska jag inte kunna något om mig själv eller mina känslor by now? Jag är rädd för att vara fast i mig själv för resten av mitt liv.