Phu Cuoc, Phu House
- millamacked3
- 11 feb.
- 5 min läsning
Upplevelser och Erfarenhet... Jag viste inte att man kunde dricka så mycket öl och fortfarande vara en fungerande människa. Eller röka så mycket cigarretter för den delen. Här har jag mött gubbar som svurit mer under 2 minuter än vad jag har gjort i hela mitt liv. Imponerande.
Detta Hotell är kaos. Eller inte riktigt men det känns så ibland när jag jobbar som receptionist.
Det digitala system vi har är helt okej. Problmet är att vi inte vill göra saker i bara det digitala systemet. Vi erbjuder tillexempel massa tjänster som inte vi äger utan bara erbjuder och tar betalt för. Men vi måste sedan hålla reda på vilka pengar som tillhör vad. INGET system fins för detta. Jag försöker vara till lags och komunusera tydligt med den vanliga receptionisten. Men när hon lämnar över till mig krävs det även att hon kommunicerar saker och ting till mig vilket då och då glöms. Jag rundar problemen och hoppas på det bästa. Det är lite rörigt ibland helt enkelt. Min huvudsakliga uppgift bakom repan är att checka ut och in människor. Eventuellt hjälpa till med att besvara någon fråga och berätta för alla gäster om våra pågående aktiviteter.
Det är mycket oklart vilka aktiviteter vi ordnar. ->
Ägaren är faktiskt helt skogstokig. Entreprenör helt klart. ADHD.
Jag har satt och jobbade med en design för nya flygblad (kul). Men i slutet av prosessen hoppade den riktiga receptionisten i alla fall in och fixade något som jag kanske inte var jätte nöjd med. Jag tycker bilderna är fel och fake. Det är inte det vi säljer (jag är ingen säljare, men det viste jag redan).
I skapande prosessen av dessa flygblad kommer Josh (ägaren) fram till mig. Han börja snacka om att vi ska skapa flygblad som inte inkluderar "varje Lördag" för att kunna sälja båt turen alla dagar. Jag blir förvirrad. Vi försöker fylla båtturen som vi har imorgon (den som går en gång i veckan), just nu är 3 personer inbokade. Varför skulle vi då börja tanka på att köra båten flera gånger i veckan? Han ser min förvirring och börjar predika om hur han nu ska börja sammarbeta med massa barer och promota sin båt tur. Han hamnar på ett sidospår om hur världen är bygd och hur allt vi ser ägs av 8 stora företag. Man måste följa pengarna (men kom ihåg, det är en illusion). Han berattar om sitt tidigare företag Geeopedia. En stor grej tydligen.
Jag har inte bara svårt att koncentrera mig på vad han säger (ett problem som jag insett påverkar mig mycket. När engelskan är svårtydd lägger jag mig för vana att bara nicka istället för att försöka förstå.) jag har också svårt att förstå vad han säger. Antingen sviker mitt engelska vokabulär mig eller sa pratar han så snabbt och så osammanhängande att informationen han delar faktiskt saknar meningar.
Han slänger sig med svåra ord som jag inte kommer ihåg nu men som handlade om hur hans företag är som en bläckfisk med massa armar. Om någon av dem (företagen) misslyckas så skadas inte de andra. Han börjar rabbla upp exempel; Phu house är själva hotellet med sovavdelningen, Gorilla bar är baren som fins i hotellet. Gorilla grill är den avdelning som säljer grillad kyckling i baren. Sky line cafe är den övergivna baren högst upp som inte används längre. Han fortsätter...
På en av mina lediga dagar tog jag gratisbussen hela vägen över ön till slutstationen dit alla bussar går. Grand World. Det var bland det märkligaste jag sett. Området är updelat i både en massiv nöjes park och en konstgjord liten stad. Det kändes som om de har försökt bygga ett eget Disney Land men totalt missbedömt efterfrågan. Alt är tomt. Byggnaderna är helt tomma. Några enstaka turister går omkring i denna plast stad som tydligt är bygd för att kunna servera hundra tusentals turister. Alt var sa märkligt. Jag gick omkring med en olustig känsla av förundran över hur världen fungerar. Det är svårt att visa hur stort det är på bilderna.
Försökte googla lite på vad som hänt men hittade inte mycket. Men Grand World är tydligen inte det anda stor porjectet på ön. https://hive.blog/hive-141359/@gooddream/strange-abandoned-euro-village-in-phu-quoc-vietman
Artikeln nedan skrevs 2021. Nu är alla project klara och tomma.
Detta måste vara svaret på kommunistens bristande kompetens i praktiken. Jag ser det överallt. Så många övergivna byggnader.
Nu har jag varit här i Vietnam mer än en månad. Jag har gråtit varje dag utan undantag. Jag har inget att gråta över. Jag är lite trasig. Som vanligt.
Igår grät jag för att en av mina kolegor som kommer från Burma (som han själv väljer att kalla landet) berättade om sitt liv och sin familj. Hur hans pappa blivit sjuk och dött medans han flytt landet för att undkomma militärdiktaturen. Han har fortfarande inte återvänt till sitt hemland efter faderns död och vet inte när han kommer träffa sin mamma igen. Men det behöver inte vara så djupt.
Det kan vara en låt, eller faktumet att jag måste borsta tänderna, eller tanken på att det är en ny dag imorgon som får det att bränna bakom ögonen. Eller så kommer det helt spontant. Vågor av känslor som väller upp inom mig. Varje dag känns som en stege jag måste klättra up för. En stege utan slut. Av någon anledning befinner sig alla andra lite högre upp och av någon anledning värkar det så mycket lättare för alla andra att klättra up en pinne. Hur många pinnar ska jag klara av idag? Hur många frågor ska jag försöka ställa? Hur många leenden ska jag dela ut? Hur många djupa andetag och självsäkra tankar ska jag tänka? Om jag försöker hårdare idag blir det lättare imorgon. För vist är det så? Jag ska pusha mig själv. Ut ur min comfort zone. Det är så jag växer, tar mig höger upp på stegen.
Framöver ska jag till Kambodja. Två veckor volontärarbete på ett Hostel nära Kampot är tanken. Mamma föreslår att ja ska komma hem om en månad för att plugga up den där fysik kursen. Just nu litar jag blint på henne. Så… jag är hemma om en månad, om jag klara en månad till dvs.
Jag har all frihet i världen och låter min mamma bestämma???????
Jag borde vara mindre stressad än vad jag har varit under hela mitt liv och kommer vara under resten av mitt liv. Men icke. Jag är alltid stressad. Vart tog jag vägen? Jag trodde att friheten och resandet var det jag behövde. Det är vad jag drömt om i hela mitt liv. Jag var fångad. Nu är jag vilsen.
Kommentarer