Till Yellow Sun

Jag vaknar innan larmet som vanligt. Fixar, gör mig i ordning. Hittar till min förvåning Daz (barens manager. Ölgubbe i 40-årsåldern. Snällt hjärta men dåligt självförtroende) som står i köket och lagar frukost. Han är på bra humör. En kvinna… Han gör frukost åt mig också. Tyvärr behöver jag kasta i mig den eftersom chauffören redan är här för att plocka upp mig. Mannen hjälper mig att stoppa ryggsäcken i bakluckan och jag hoppar in i taxin. På tre veckor har jag inte sett ett moln på himlen men 2 minuter in i taxiresan börjar regnet ösa ner. Vi åker in på någon sidogata och plockar upp en annan tjej. Hon säger hej men vi sitter tysta resten av resan. Vi åker till hamnen där det myllrar av lokalbor som otåligt väntar under det smattrande metalltaket. Färjan tar två timmar. Min resekompanjon hinner av båten innan mig och när jag väl kommer ut ser jag hur hon vinkar till mig att komma. Hon har hittat vår nästa chaufför. Chauffören samlar ihop en grupp av åtta turister som han skjutsar i tio minuter till ett kontor där vi får hoppa av igen och vänta på en ny buss. Den nya bussen anländer och efter lite stök med gruppen sitter jag, min resekompis och några andra turister i en minibuss på väg till gränsen. Vid gränsen blir vi ombedda att ta bild på bilen som ska hämta oss på andra sidan. Sedan börjar vi gå. Vi går igenom första kontrollen, andra kontrollen, tredje kontrollen. Vi kommer in till ett kontor där vi får fylla i ett litet blad med uppgifter. Betalar 35 USD och äntligen får vi stämplarna. De tog upp ett helt uppslag i passet. Vi promenerar ut och måste visa våra pass ytterligare två gånger innan vi på riktigt är över och inne i Kambodja. Hittar den nya bussen och väntar på att hela gruppen tar sig över gränsen. Nu åker vi cirka 40 minuter in till Kampot.

Det ser ut som Vietnam, kanske lite torrare, lite fattigare, lite glesare, mindre färgglatt. Vi åker in på någon fattig sidogata i Kampot där chauffören stannar och säger att det är avstigning för alla som ska till Kampot. Jag har inget annat val än att vinka hejdå till min resekompis som ska vidare in i landet och hoppar av. 

Någon sekund efter det att båda mina fötter är på marken blir jag ”överfallen” av en tuktukförare som frågar vart jag ska. Det är väl lika bra, tänker jag. Jag berättar vart jag ska och han säger att han vet vart det ligger, så jag hoppar på. Vi åker genom staden, som jag uppfattar som mycket liten och sorglig. Han frågar om jag behöver SIM-kort och ja, säger jag. Det är väl lika bra att fixa det direkt. Så han tar mig till ett litet ställe längs med vägen. Jag vet inte varför han tog mig dit eftersom de pratade noll engelska. Det verkade i alla fall som om de visste vad de höll på med för de började direkt fippla med SIM-kort och grejer. Jag försökte fråga vilka olika alternativ det fanns och vad det kostade, men av någon anledning var det otroligt svårt för dem att förklara det för mig, även med Google Translate. Mycket märkligt, tyckte jag. Om min chaufför tog med sig alla turister hit borde de väl ha lärt sig något slags sätt att kommunicera vad de säljer? Till slut lyckades vi reda ut att jag betalar för fyra veckors SIM med 50 GB (de hade bara ett alternativ). Sex dollar för data och tre för SIM-kortet. Jag hade bara en 100-dollarsedel som de inte ville ta emot eftersom den var för stor och de hade ingen växel. “Inga problem”, säger min chaufför, varpå han tar min 100-dollarsedel och springer iväg. Men jag håller mig lugn, han lämnar väl inte sin tuktuk i mitten av gatan om han ska råna mig? Efter två minuter kommer han tillbaka med min 100-dollarsedel och skakar på huvudet. Han ger tillbaka den till mig och säger att vi ska åka och växla in den på ett annat ställe istället. Samtidigt tar han fram sin egen plånbok och betalar för mitt SIM-kort, som vid det här laget ligger i händerna på en kvinna som försöker få ur mitt gamla SIM-kort. Snabbt tar jag ifrån henne min telefon och gör det själv. Jag har under de senaste två minuterna oroligt tittat på medan hon laddat ner en app på min telefon och lagt in mitt nya telefonnummer. Hon är runt 30 år gammal med långt svart hår, ser generellt frisk ut förutom översta delen av ena lillfingret, som ser dött ut. Som rutten frukt. Köttet är gult och ruttet. Hon håller lillfingret utåt när hon knappar på min telefon.

SIM-kortet är klart och verkar fungera. Hoppar på tuktuken som åker tillbaka samma håll vi kom från, men bara en halv minut innan han stannar framför en liten glasdisk med en massa pengar. Bakom den sitter en gammal kvinna ihopsjunken på en vit plaststol. Hon ser bistert på mig när jag räcker fram min 100-dollarsedel. “Only 50”, svarar hon och räcker mig en 50-dollarsedel och fem 20 000 riel-sedlar när jag ber om att få så låga dollarsedlar som möjligt. Jag tackar och tar emot. Vi hoppar på fordonet igen och denna gång till Yellow Sun Hostel. Jag håller koll på Google Maps och min position hela vägen.

Räknar varje minut med en växande känsla av oro då vi åker längre och längre bort från den lilla staden. Vi färdas på den lätt trafikerade vägen utan sidstängsel eller trottoar. På sidorna av vägen är de putsade fasaderna blandat med mörkt trä och bambu av varierande karaktär utplacerade med mellanrum precis som i våra förorter. Det finns bara en lång asfalterad väg utan sidovägar, bara stigar grenar sig från vägen. Min förare kör in på en av stigarna. Jag betalar honom och tackar. 

På marken breder sig packad sand och på de vilt växande träden sitter färgglada skyltar som välkomnar till Yellow Sun. Jag tar mig till receptionen där en grupp människor står och hänger i det som fungerar som reception och bar. Bakom ser jag restaurangen och den allmänna ytan som ligger med utsikt över sjön. Låg slow beat musik spelas i bakgrunden. Ett fåtal par och en och annan ensam siluett sitter stilla utspridda på den enkla inredningen av trä med dynor. Läsandes, sovandes, scrollandes. Jag försöker med lätt röst introducera mig till gruppen bakom baren. En anonym stor man tar emot mig med lågt intresse. ”Milla? Du är tidig konstaterar han”. Jhony som jag har haft kontakt med har tydligen inte informerat den trötta manegern om min ankomst. Men det verkar inte vara något problem eftersom han informerar mig om att jag börjar jobba mitt första pass om två timmar och att han ska lägga till mitt namn på schemat. Min säng är inte redo ännu så jag får lägga min ryggsäck bakom baren och blir hänvisad att sätt mig ned och chilla. Under de två timmar som passerar innan mitt första pass blir jag visad till volontärerrummet och min säng. Allt är så enkelt. Det till min lättnad ganska rymliga rummet innehåller 5 breda sängar placerade i två rader med kortsidan mot väggen. Eller så känns det bara rymliga för att det är det enda som finns i rummet förutom myggnäten som hänger över varje säng och 4 fläktar placerade vid varsin säng. I metall taket sitter en ensam lampa.

”väggarna” är gjort av vävt gräs och jag kan se ut genom springorna mellan stråna. Jag dumpar min väska i hörnet och dimper ned på sängkanten.

Jag och Christin som också anlände idag får en kort introduktion till jobbet bakom baren/receptionen av en ung brittisk Ben med ett svart långfingerörhänge i ena örat. Han går igenom datorn, pedagogisk men också med en ton av att han är lite viktigare. Nonchalant. Han bär ett stort linne och carbo shorts men har till skillnad från alla andra ett par stora klumpiga vandrarskor. Det rör sig många människor bakom baren och det är svårt att ha koll på vad och vilka människor jag ska lägga min uppmärksamhet på. Arbetet är långsamt. Vi är så många bakom baren att jag logiskt sett inte behöver göra något. För att lära mig snabbare försöker jag hoppa in och göra allt jag kan. Lägga in ordrar, hämta mat, hämta disk, kika över axeln på Ben när han checkar in någon. 

Christin, den också 19åriga tyska tjejen jobbar inte idag men hon sätter sig vi baren. Hon är smal och lång med dålig hållning. Hennes tjocka långa hår ligger i en fläta bak på ryggen. Positivitet är vad hon utstrålar. Hon sitter vid baren hela passet (6h). Är det så man gör för att skaffa kompisar, sitter och ser glad ut i baren? Timme efter timme. De närmaste dagarna gör hon samma sak. Ser glad ut. Sitter i baren. Jag måste dystert medge att det ger effekt. Men hon är tysk! Det fins så jävla många tyskar överallt. Den andra kvinnliga volontären som är något äldre än oss är självklart också Tysk. Seriöst. Vad förväntas av mig när de sitter och spelar kort med ett tjejgäng de hittat från hemlandet? 

Majoriteten av tiden känner jag mig som den konstiga, introverta, ledsna tjejen. Jag längtar efter min familj. De jag inte behöver anstränga mig runt. De jag inte behöver låtsas ha ett intresse för. Men jag ler. Jag ler så mycket. Mot alla. Och det är inte som om jag inte pratar. Jag pratar med alla. Typ.

Bakom baren i hörnet sitter han på en stol som är vänd åt fel håll. Med ett ben på vardera sida lutar han sig framåt mot ryggstödet för att få mer stöd för armen han håller penseln i. Han lutar sig framåt med något rynkade ögonbryn och ett koncentrerat ansiktsuttryck. I munnen hänger en lång otänd cigarett. På sig har han en stor ljusgrön T-shirt och lösa beiga byxor. Tatueringarna täcker ena armen och handen. Osammanhängande spretiga motiv i lika många olika stilar står i kontrast till den andra tomma armen. Ren gyllenbrun hud. Det långa håret sitter slarvigt i en stor hårklämma i samma mörkbruna färg bak på huvudet. Jag kan inte avgöra hans ålder. Ett skulpterat, nästan hårt ansikte. Mustachen, och ett litet välvårdad getskägg gör honnom till man. Han ser hälsosam ut. Spänstig. Solen har gett hans hy lyster och ljust upp slingorna på toppen av hans hår. Han ser ut som en surfer boy. Jag gissar mellan 20 och 35. Men han skulle kunna vara 38 också. Man kan se i ansiktet att han levt.

Jag frågar Christin var hon rest. Hon berättar kortfattat sin resa genom Vietnam och Thailand. 4 månader har hon varit borta. Hon ÄLSKAR det säger hon och en suck av längtan smiter ut. Jag frågar om hon mött några intressanta människor på vägen. Hon börjar rabbla upp namn på människor och städerna hon mötte dom i men lämnar annan information ute. Det är så chill här konstaterar hon njutande. ”Det är precis vad jag behöver”. En alkohol detox.

Någon dag senare ser hon mig och min vilsna blick och säger med en klapp på ryggen ton att jag borde ringa min mamma. Hon hade nämligen gjort det och hennes mamma hade blivit så glad av att höra av henne. Jag frågar hur ofta hon har kontakt med sina föräldrar. Lite olika säger hon. Typ varannan vecka brukade hon ringa säger hon med en axelryckning. En våg av skuld och skam rinner över mig. Det börjar brinna bakom ögonlocken. Jag mumlar något om att jag blir rörd när jag tänker på min mamma då hon betyder så mycket för mig och att jag inte behöver ringa henne eftersom vi hörs varje dag. Skuld och skam över att jag ständigt gör min mamma orolig, över att jag tar hennes dyrbara tid och inte klarar av att ta hand om mig själv bättre. Jag vet, jag kan höra hur arg hon blir av dessa tankar. De kommer automatiskt. 

Cigarettlukten ligger tung över baren. Energin är låg ikväll. Det sitter ett 20tal människor utspridda på träplankorna ändå känns det ganska folktomt. Bakom baren sitter två trötta volontärer på varsin stor plastbox där vi förvarar läsk, öl och vattenflaskor. Där står också Tac i en lös långrandig vit och röd T-shirt. Håret hänger slarvigt i en knut i nacken. Han står vid datorn samtidigt som han pratar med en kund. Han har under den senaste timmen dragit fram ett litet skåp som stått i ett hörn, torkat rent det och ställt en stol där. Han har gått fram och tillbaka med massa småsaker och just nu ser jag hur papper och plastflaskor med vätska och sprut huvuden står på byrån. Jag tror att han bygger en tatueringsstudio. Han har även burit dit ett stående ringljus. Plötsligt kliver han med smidiga steg fram bakom baren, gör en tumme up i farten och jag ser hur en ung kille framför mig reser sig upp med ett frågande ja. Han följer Tac till byrån som har fält upp en svart bår som tydligen låg gömd mot väggen. Det VAR en tatueringsstudio. Den unga killen sätter sig på båren medans Tac har slagigt sig ned på stolen fipplandes med ringljuset och flaskorna. Den unga killen slänger up benet och jag ser hur Tac börjar jobba med en liten yta på smalbenet.

På utsidan av byggnaden som innehåller baren och receptionen sitter en trappa som leder till upp på taket av baren. Om man backar tillräckligt långt ut på altanen kan man skymta det stora loftet som skyms delvis av ett högt grässtaket. Det är Tac som bor där. Han har utsikt över allt som sker på området. Precis som de andra lokala jag träffat jobbar han 24/7 här. Eller 4 dagars ledighet i månaden har de faktiskt rätt till. Man jobbar när man måste. Det finns inga fasta tider för honom. Han är här när det öppnar, han är här när det stänger och han är här när det sover. Jag sitter i soffan bredvid Tac och konstaterar tillsammans med en 30 åring schweizare hur annorlunda jobben i Europa är jämför med här. Schweizaren förklarar för Tac att i Europa måste man jobba hårt när man väl jobbar eftersom det är så dyrt för arbetsgivare med personal. Alla minuter utnyttjas till max av arbetsgivaren. När man jobbar jobbar man och när man vilar vilar man.

Rummet är mörkt och jag är helt ensam. En ensamhet jag skäms för. Var är mina kollegor jag delar rum med? Ute och festar? Bygger relationer? Fläkten jag riktat mot sängen får luften att kännas frisk i den tunga hettan. Himlen anfaller plötsligt tystnaden och ger ifrån sig ett djup buller samtidigt som regnet bryter lös. Det känns som om himlen ramlar ned. När jag tror att regnet inte kan falla snabbare hör jag ljudnivån öka. Som om den leker med mig, hör mina tankar. Håller taket? Jag känner mig så liten. Efter att ha pendlat mellan medvetande, sömn och klarvaket tillstånd i jag har ingen aning om hur länge, känner jag hur jag måste gå på toa. Stormen har lugnat sig. Jag kliver ur sängen och tassar försiktigt ut ur rummet vars tak följer med ut en och en halv meter för att ge skydd åt stenbelegningen utanför huset. Tystnaden, mörkret och stormen lugnar mig lite. Det är bara jag och naturen här. Jag tar mig till slutet av passagen med tak. Tar ett djup andetag, doppar min fot på sanden någon sekund innan jag springer. Det är inte lika läskigt som jag tror. Allt är alltid lite fuktigt ändå. Värmen i luften sitter också i vattendropparna som omfamnar mig. På toaletten räknar jag till 5 ödlor som stilla sitter på väggen och betraktar mig. Stormen får allt att verka lugnare på något sätt. Tystare. Jag inser att de annars skrikande fåglarna, tupparna, grodorna och syrsorna faktiskt är tysta. Alla vet vem som härskar. Jag betraktar mina fötter mot badrummets röda lergolv. De ser ut som en vildes fötter. Inte bara smutsiga utan trasiga. Det ser ut som om de håller på att falla sönder lite. Det spelar ingen roll hur mycket man duschar. Om jag för mitt finger över vilken kroppsdel som helst fastnar oroväckande mycket hud under nageln. Jag flagnar, ömsar skin konstant. Min blick letar sig vidare upp på armen. En svart myra 1milimeter stor kryper omkring bland hårstrånana. Om jag letar tillräckligt noga hittar jag alltid någon som kryper runt på mig. Min kropp är tung, min kropp är inte min, den är djungelns. 

Högtalaren ger ifrån sig ett öronbedövande skrik när den lilla britten fipplar med sladdarna. Det brusar när han justerar högtalaren innan han presenterar sig som kvällens underhållare och musiker. Sjung bara tänker jag när han pratar ut till den ganska packade baren i något försök till skönt intro. En mycket medioker och förhoppningsvis full röst fyller baren och jag tackar för gitarren som han trots allt kan hantera utan att skämmas. Klockan är efter 6 och gästerna som återvänder för sin tredje enhet ler mot mig när de beställer 2 for 1, happy hour offer, sex on the beach—  river. Ella står bredvid mig och våra armar går omlopp när vi sträcker oss över varandra för att assistera kunderna med växel, order, drinkar. Jag räcker henne lappen med en beställning av fried noodles och Tom Yok när hon kastar sig iväg till köket vars ringande klocka vittnar om att maten är klar att serveras. Hon återvänder med en bekymrad blick och en bricka full av grillad fisk och ris. Hon vinklar brickan så att jag kan läsa lappen med orden som någon av oss tagit och stjäl samtidigt min uppmärksamhet från tysken som skriker på 4 Cambojian öl. Tacs handstil pryder lappen med de för oss okända bokstäverna och jag pekar på Khamer paret i hörnet. De två skålarna med extra peppar och soja blandning avslöjar också om lokala gäster. Tysken viftar med 10 dollars sedeln framför mina ögon. Om jag knappar in 10 dollar i datorn kan jag se hur mycket jag ska ge tillbaka i både reil och dollar men att behöva mixtra med de två kräver fokus och några sekunders betänketid. Men det gör det Inte för Tac som med ett alltid lika försiktigt sätt tar pengarna från min tvekande hand och innan jag ens hinner se vad han gör har han givit tysken sin växel. Ella kommer tillbaka bakom baren samtidigt som Tac gör ett litet danssteg för att ge henne plats. Hon ger mig en menande blick och ställer sig bredvid mig lutandes mot baren. ”I like him but i can't tell if hes just like that or high all the time”. Efter att ha fått förklarat för mig att ingen rullar sina egna cigaretter eftersom dom är så billiga här får jag en skrämmande insikt. Jo. Han är hög hela tiden. Likaså halva baren som ber om att få låna grindern. 

En fransk liten tjej med krulligt hår kommer fram till baren. Hon frågar om vi har någon myggspray. Jag ser mig omkring bakom baren. Ehhh nej jag tror inte det svara jag henne. Dom äter verkligen upp mig och idag är min sista kväll innan jag åker tillbaka till Europa säger hon med en bedjande röst som om det skulle ändra situationen. Eh säger jag och känner hur en ogillande känsla börjar växa inom mig. Hon står kvar och kollar på mig. Bajs. Du kan få låna min säger jag (lyckas jag hålla sucken inom mig? Oklart) men förklarar att den ligger i mitt rum och jag måste springa dit och hämta den. Samtidigt bildas en liten kö bakom baren. Hon ser anklagande på mig, säger att det är okej och vänder ryggen till.

Milla Macked är du kräsen? Duger inte dessa människor åt dig? Jag tänker efter. Är det en beskhet jag känner när jag ser folket i baren framför mig? Den fräkniga tjejen i solhatt drar otroligt dåliga skämt och jag vet inte vad det är men något skaver lite när jag ser på Amerikanskan. Hon verkar vara fantastiskt men är inte dialekten irriterande? Och Jo, jag vet att jag var lite onödigt kort gentemot Kjelt (den runda, nederländska, bubbliga volontären som i en tecknad serie skulle vara lite för glad på grund av en gnutta förståndshandikapp) när han den tredje gången på en minut insisterade på att få visa mig ett klipp från sin youtube vlogg. Han hade faktiskt redan visat det klippet (vilket var precis det jag sa till honom). Kanske är mitt intresse oerhört svårt att väcka? Men vi behöver heller inte låtsas att DET är anledningen till att högen med nya, givande, sprudlande relationer är lite tom just nu. 

”Jag är så fruktansvärt dålig på att existera” hör jag mig själv tänka medans jag står bakom baren och betraktar en grupp gäster. De har varsin öl ståendes framför sig. Klocka är 10 på morgonen. Hela tiden bär jag på en känsla av att jag borde göra något annat. Vara mer produktiv kanske. Uppleva Kambodja? Tyvärr jag har inget som helst intresse av att se mer av Kamboja. Jag har inget som helst intresse av något eller någon alls faktiskt. Jag ser fram emot att se fram emot något säger jag till mig själv och försöker framkalla någon slags positivitet mellan djupa andetag. Vad tänker du på frågar Kjelt glatt och jag inser hur jag stirrar tomt ut på ingenting alls. Av någon anledning, brist på energi kanske säger jag precis det jag tänker. Anna som hänger över baren med sitt lilla ritblock och en penna i handen vänder på huvudet och tittar storögt på mig. Hon nästan flämtar till av upphetsning från mina ord. Jag har inte pratat mycket med henne alls. Men nu närmar sig den rödhåriga 17åringen mig. Under några mycket märkliga minuter varpå Kjelt pinsamt ursäktar sig från både den rådande konversation och sin sittande position bakom baren formar jag och Anna något slags band. Ett band som grundar sig i svårigheten att hitta en naturlig känsla i tillvaron och sin plats på jorden. Hon ser så liten ut och jag förbannar mig själv för att det inte fins några råd jag kan ge henne. Jag vill inte att hon öppnar upp sig för mig eftersom allt jag kan göra är att lyssna. Kan någon hämta en riktig vuxen som kan ta hand om detta barn? 

Sista kvällen skulle bli en fest eftersom Samira och Christin också skulle lämna dagen därpå. Att stå i baren och umgås under en långsamt stigande alkoholpåverkan klarar jag inte av ikväll. Jag håller mig i bakgrunden. Smiter iväg. Väntar på att tiden ska tillåta ett avsked av dagen. När den gör det upptäcker jag förkrossad att smyga iväg till sängen utan att säga hejdå till de människor jag levt med under de senaste 2 veckorna inte är ett alternativ. Andas, andas, andas. Bakom baren gungar volontärerna tillsammans med ölen i händerna. Ser mig omkring. En efter en ska jag ta tag i dem och ge dem en kram. Nice to meet you and good luck with everything. Inga problem. En av volontärerna på systerhotellet som kommer hit så ofta hon kan tar tag i mig. Kramar mig hårt. Frågar om min instagram och verkar helt tagen av att jag ska lämna. Alla dessa människor är fantastiska. De har alla kämpat. Ingen av dem är här av en slump och det vet jag. Dayron, anställd på systerhotellet, sätter båda händerna på mina axlar och ser mig i ögonen. Jag lovade mig själv att jag skulle säga till honom hur hans energi är guld och att han aldrig ska sluta vara sig själv. När jag gör det skrattar han och börjar säga att om han skulle kunna sluta vara sig själv skulle…. Men avbryter meningen och säger att det inte går att vara någon annan. I den meningen finns beviset på allt och jag hoppas att mina ord träffar precis dit jag vill att de ska träffa. När han introducerar sig själv säger han att hans namn är ”Good day Ron Weasley” (Dayron). Genialiskt. Hans energi är beundransvärd när han sveper ett rum med sin närvaro, lätthet och charm. Men sättet han ser på varje människa när han pratar med dem är det som får mig att falla. Någonstans, någon gång bestämde han sig för att ge utlopp för den energi han besitter. Dela den med oss andra på sättet han bemöter sina medmänniskor. Han ser mig i hörnet samtidigt som han lyfter energin i mitten. Dayron kramar mig hårt och långt och viskar i mitt öra att jag ska tro på mig själv mer, älska mig själv mer. ”Love yourself like Kanye loves Kanye” 

Anna

Livet är så jävla orättvist. Slumpmässigt. Varje dag upprepar jag ”tacksamhet” i skrift, i tankar, i ord. Jag har verkligen allt. Kärlek, hälsa, tid, trygghet, möjlighet. Att säga ordet och känna känslan är däremot två helt skilda upplevelser. I alla fall för mig.

Att få ta del av hennes historia väckte den starka, fullständiga känslan av tacksamheten hos mig. 

Den tropiska hettan går inte att ignorera även fast kvällens mörker får det att fläkta skönt när vi cyklar genom bananträden. Den lilla lampan lyser upp de närmaste metrarna framför mig. Vi är på väg hem efter en utflykt in till staden. Anna tog mig genom gatorna till ett litet kafé där de sålde alla sådana där drycker i stora plastmuggar. Vi köpte med oss lite snacks och varsin chocolate cream cheeas med lite gelé i botten. Cream cheeas… Gott! 

Anna är bra på att prata mycket. Hon är liten och har en passande ljus, pipig röst. På vägen dit frågar jag henne om alla unga är bra på engelska, om man lär sig det i skolan. Hon förklarar att engelskan man lär sig i skolan är skit. Hon lärde sig engelska själv. Konsumerade engelsk innehåll. Hon berättar också hur engelska är en status symbol hos unga. Hon använder begreppet ”cool girls” och berättar att de bara pratar engelska när de kommunicerar med sina kompisar. 

Senare, när vi sitter på en bänk placerad mot ån och varsin drycken bredvid oss får jag veta att Anna bara gått i skolan tre år av sitt liv. 2014-2016. Det var en privat skola. De kommunala skolorna är generellt gratis förklarar hon, men eftersom hennes ansikte inte ser kamher ut krävde skolan pengar. Alla barn med ett annat ursprung måste betala eftersom skolorna lärt sig att de kan. Hon är halvt australiensisk på papper. Hennes biologiska pappa (tydligen australiensare) har hon aldrig träffat och har av mitt intryck inget intresse av heller. Hon vet hans förnamn och att han bor i Pien Phen men inte mer än så. Hennes biologiska mamma är sexarbetare. 

Hennes mamma är barnvakten som tog han om henne och hennes syskon när hennes biologiska mamma jobbade och den som adopterade dem när hon tillslut lämnade. Mannen hon kallar pappa är den biologiska pappan till hennes äldre syster. Just nu bor han i England men han var den som hjälpte Anna och hennes syster att flytta till Kampot för tre månader sedan. Det flyttad till kampot eftersom hennes pappa hade kontakter där. 

Innan flytten till Kampot har hon lagat mat och städat i det hem som hon delat med sin syster och mamma som bara jobbat de senaste 6 åren. En vardag som hon avskytt. Pågrund av chineseiska imegranter blev det ekonomiska läget ohållbart och det var därför Anna och hennes familj flyttade. Modern fick ett nytt jobb i en annan stad och att flytta hemifrån tillsammans med systern blev en nystart. Utan att jag behöver fråga tar hon upp hur hennes mamma gjorde ett bra jobb att ta hand om dem. Men att hon jobbar mycket och är dålig på att ”ge kärlek” säger hon försiktigt samtidigt som hon rynkar på näsan. ”Kall” frågar jag för att ge henne ett alternativ ord och bekräftelse på att jag förstår. Ja säger hon och lyser upp. Hon är kall. Men hon älskar er frågar jag. Ja det gör hon medger Anna och nickar.

Jag frågade om hennes pappa ger ekonomiskt stöd till hennes mamma men hon sa att han inte hade så mycket pengar. Innan det stora bråket mellan Anna och hennes syster brukade han skicka pengar varje månad till både Systern och Anna. Lika mycket pengar. Denna månad skickade han inga pengar till någon av dem. Det var straffet för konflikten. 

Det fins en bror i hörnet av bilden också. 6år äldre än Anna. Hon grimaserar när hon pratar om honnom. ”Han säger alltid att vi ska lyssna på mamma (den biologiska) och att hon kommer bli rik och komma tillbaka och ta hand om oss”. Droger och alkohol är tydligen en aktiv roll i broderns liv. De har lite kontakt men är inte nära als förklarar hon. 

När vi går genom gatorna av kampot kommer hon plötsligt närmare, lutar sig mot mig och viskar att där spenderar hennes syster sina kvällar och nätter. Hennes ögon är fäst på ett hål i gatan där en bar tonar upp sig längst långväggen. Det skulle kunna vara en tatuerings studio med tanke på målningarna på väggarna. Killen bakom baren blänger på oss medans vi passerar på andra sidan gatan och jag märker hur Anna försöker titta bort. Känner du honnom frågar jag. Ja, han jobbar alltid där och är en av min systers pojkvänner förklarar hon med blicken fäst framåt. Anna pratar mycket om sin syster. Innan bråket satt dom ihop. Det hade liksom alltid varit de två. Efter bråket flyttade Anna in med sin flickvän och hennes familj. Lyckligtvis hittade hon det här jobbet. Snart en månad har hon jobbat här och hon låter så glad när hon berättar att ägaren har frågat henne att stanna i en månad till. I systemet är min säng reserverad i ytligare två månader ler hon. Anna jobbar 8timmar om dagen. Hon får ett begränsat antal måltider och 4 lediga dagar i månaden. 180 dollar får hon i månadslön. 

Hennes flickvän väntar ofta på henne efter jobbet. Ofta sover hon hos henne och blir hitskjutsad på morgonen men hon har också en säng i det kvinnliga sovrummet. Hon och hennes flickvän träffades på TikTok. När jag frågar tar hon genast upp telefonen öppnar appen och klickar på en video hon lagt upp på sig själv där ett filter klistrat fast en lesbisk flagga på vardera kind. Hon öppnar komentarerna och pekar på ”can i have you’re insta?” Varpå hon svarat med sitt konto. Så startade deras relation. Annas första realtion. Det var 4 månader sedan. Anna litar blint på sin flickvän. Men det skrämmer mig inte. De började prata med varandra innan Anna flyttade till Kampot för 3 månader sedan. Hennes flickvän har varit med hela vägen från flytten till bråket till det nya jobbet. Men egentligen bor inte Annas flickvän här. Hon bor i Pien Phen där hon jobbar. Av någon anledning som jag inte riktigt blivit insatt i har hon bott här i Kampot med sin familj under de senaste veckorna. Men snart ska hon flytta tillbaka för jobbet. Anna förklara att hon kanske också vill flytta till Pien Phen. Det fins mer möjligheter där. Men just nu stannar hon här. ”Jag kan inte bara flytta till en ny stad utan pengar” säger hon och tittar på mig. Det är nog det som lungnar mig. 

”Jag är inte rädd” yttrar hon självsäkert efter att jag frågat hur det är att vara gay i Kamboja. Klart att någon kollar konstigt när dom håller hand på gatan men hon bryr sig inte. jag blir förvånad över det självklara i hennes röst och väljer att inte fråga mer.

Medans vi cyklar hem hör vi utropet från det muslimska tempel i närheten. Här fins både kristna, budister och muslimer. Kampot är lite av en muslimsk stad men Anna är Budisth. Vad innebär det frågar jag. Att vara snäll svarar hon kort innan hon fortsätter med att upprepa ”kindens and respekt”. Det innehåller mycket annat också men det är svårt att förklara på engelska säger hon medans vi parkerar cyklarna på sanden. 

Baren är fullare än jag någonsin sätt den förut och volymen lika så. Vi går in bakom baren där våra kollegor står och gungar. Anna får tag på Ella och brister ut att hon cyklade! För ja. Jag har inte nämt det men Anna lärde sig cykla för ett par dagar sedan under de 20 minuterna en av våra kollegor ängnat åt att lära henne. Jag sa inte mycket till henne om cyklandet eftersom jag inte ville att hon skulle tänka för mycket. Men nu blir jag chockad. Jag gjorde en så liten grej av det att till och med jag glömde bort det. Med panik spottar jag ur mig vilken naturbegåvning hon är. Vi sätter oss bakom baren och Anna drar derekt fram burken med chokladpinnar hon köpt i stan och delat med sig av under våra samtal. Hon sträcker fram den till alla och utroppar ”här ta”! Samtidigt ber hon om ett glas och häller upp drycken hon köpt. Även den skickar hon runt bland våra kollegor. Jag kan inte mer än att förundras. Hur kan hon vara så generös när hon har så lite? När vi sitter i baren insesterar hon på att jag ska ta mer, att hon gillar att dela med sig och att hon inte kan äta upp allt själv. Jag knyter en hård kunt om plastpåsen med godis och beordrar henne att behålla allt till sitt snacksfråd. Dagen vi säger hej då ger jag henne en chokladkaka och ett ritat porträtt med några eventuellt upplyftande meningar.