Phu House, små osammanhängande utdrag

Denna ö är för liten för mig. Vart jag än går känner jag igen ansikten. På mina springturer ser jag gäster som äter på restauranger och kompisar till gäster/volontär/Josh. Kanske hade det varit mysigt om människorna här var lite mysigare. På baren påväg ned till stranden ser jag både den barnsliga kroppsvakten (som kommit var tredje dag för att spela en omgång biljard, boxa i luften varpå han kommenterar att han är boxare) tillsammans med den man jag 20min tidigare sålt en båtbiljet till under mycket krongliga omständigheter. Jag hälsar också på den indiska killen som jobbar på baren. Han är alltid där. På bussen påväg in till stan ser jag Amir (en av våra väsp uthyrare som varje morgon kommer och sätter sig vid ett bord med en smoothie bredvid sig medan han rullar en cigarrett) åka förbi. När jag är påväg hem ser jag honnom igen. Det är lättare att undvika ett bekant ansikte under en promenad i Stuvsta än vad det är här. Kanske beror det på att det inte fins några gator att gå på här. På grtisbussarna är alla säten upptagna. 80% chineeser i olika familje konstellationer och 20% pansionerade Europeiska par. Som tur är har bussen AC och lite hiss musik som tyvärr överröstas av ett högljutt pipande som min bästa gissning är någon slags blinkers. Blinkers vars intention varit att likna någon europeiskt säkerhet men som misslyckats i utformningen för den piper hela jävla tiden. 1min innan och en min efter varje stopp. Sjukt irriterande.

Jag hoppar av bussen. Går någon minut innan jag ser Igor 20meter framför mig på andra sidan gatan. Min receptionist kollega (också volontär) som har en ledig dag idag. Han krossar lätt den trafikerade gatan med sikte på ett litet dryckes stånd. Han har inte sätt mig ännu så medan han studerar menyn som sitter fastklistrad på metallvangnen ställer jag mig lungt bredvid honnom och studerar menyn jag med. Han blir förvånad men glad när han upptäcker min exsistens och frågar om jag känner igen något på menyn. Vi diskuterar de okända namnen och frukterna och ingredienserna. Tillslut väljer han något som enligt Google translator är mullbär. Vi ser hur han som jobbar i ståndet gör i ordning Igors dryck. Is, en okänd gulaktig vätska, gelle bollar, mullbär. Allt i en stor genomskinlig plastmugg med lock som stoppas i en påse som är öppen längst ned. En plast cele för plast muggen. Tycker det är jätt gulligt faktiskt.

Självklart får han med sig ett stort sugrör och en gul plastsked också. Den var riktigt god. Jag förklarar mitt ärende till Igor som skrattar och säger att han kan följa med för att han på just detta ställe också skulle ha gått för att byta ut en euro mot vnd. Vi går tillsammans till den ytterst oklara bank/guld afärren som tydligen är det bästa stället i stan för att växla valutor. En smyckes affär som har sitt kontor längst den smala väggen. Datorer upp klistrade på väggen för att det inte fins plats för ett skrivbord. Som tur är var det två engelsk talande killar som var trevliga och hjälpsamma. Jag fick tag i 40usd som är det jag behöver för att betala visat vid ankomsten till Kambodja.

Jag och Igor hoppar tillsammans på bussen tillbaka. Vi samtalar om kaoset i receptionen och hur han ska överlva en månad till. Han säger att det bara är att försöka undvika ansvaret. När vi kommer tillbaka sitter Josh, Ze, Stevie, och nån ny grabb vid det vanliga bordet. Musiken som spelas i baren är lung. Tony kommer ut i öppningen och möter oss båda med ett handslag. Plötsligt käns det som hemma. Miss Hein sitter bakom reception. Jag vill ha Ze's uppmärksamhet. Ger honom en lång blick. Men han ser trött ut. Besvarar den sjävklart. Jag går fram till miss Hein som sitter med Excel och nummer. Någon gäst har kissat i sängen och gjort sönder en lampa. Något fyllo. Miss Hein måste ringa en firma som kan göra rent madrassen. John (en stammis som bott här hur länge som helst) kommer fram till reception. Harklar sig eftersom jag tittar ner i telefonen. Han låter oss veta att tv kontrollerna jag lånade honnom igår inte funkade heller. Han bryr sig egentligen inte. Han är snäll. Han vill bara låta oss veta.

Imorse såg han mig sitta med blocket i knät. Tony, han som spelar gitarr och sjunger på kvällarna då och då när han känner för det. Vi fick ögonkontakt och jag log, tydligen tillräckligt mycket för att han skulle känna sig bekväm att komma fram. Han berättade att han och några andra skulle till stranden på syd sidan idag och föreslog att jag skulle med om jag inte hade något för mig. Han tog till och med min What's upp för att kunna kontakta mig när dom skulle dit. Lovande. Förberedde mig för en strand dag. Viste att ett slott skulle byggas. En timme senare var jag redo och gick ut till baren där han satt med sin dator. Jag förklarade att jag tänkte gå till stranden som ligger här närmast, jag hade redan ställt in mig på en strand dag och ville inte vänta hela dagen. Han sa att han skulle följa med för att dom andra inte verkade komma. Vi gick tysta ett tag. Men det var okej. Han käns trygg. Tony har ett lungn över sig. Jag tycker om honom bättre här i solljuset när jag kan se honom tydligare. Hans otama skägg och yviga mörka hår tillsammans i Phu house mörka bar får honom att se ut som vilken annan överkonsumerande öl gubbe (även 28 årgångar kan vara gubbar ibland). Han utbildade sig till ingenjör och jobbade med konstruktion av broar i 3år innan han bestämde sig för att åka runt världen med sin gitarr. ”Tänk dig att du är ute och simmar i havet. Plötsligt sänker sig solen ner över horisonten och det blir mörkt. Du inser att du glömt bort vart stranden är. Paradisön du kom från. Om du fortsätter simma på måfå riskerar du att simma vilse. Simma bort från stranden istället för att komma närmare. Du kan till och med simma i cirklar. Då är det bättre att försöka stanna kvar. Hålla dig flytande tills solen går upp igen och målet blir tydligt istället för att trötta ut dig”. Han säger massa annat skit också. Men han påminner med sin existens vikten av att livnära sig med något man gillar. Många människor säger massa saker.

Tom kommer fram till Receptionen. Tom, jag har ingen aning om vart jag har honom. Han känd så oklar i allt han gör. Fladdrig, som om han har lite droger i kroppen hela tiden. Han ser glad ut och jag ställer mig upp med all den extroverta energin jag har. Hur är det med dig, vad har du gjort idag frågar han. Frågor till mig, Inga problem jag kan svara på frågor det är lätt. Det är bra med mig. Jag gjorde sandslott idag. Han frågar om jag köpt en hink för sandslott. Jag skrattar och försöker skoja till det med att jag inte bygger med hinkar. Jag bygger som en vuxen. Då har man inte hinkar. Jag tar fram telefonen och visar honom. Han värkar imponerad.

Vi diskuterar vidare om hur vi spenderar vår tid och han berättar om hur han avslutade en bok som fick honom att känna sig på moln. ”Har du någonsin testet svamp” frågar han för att försöka förklara känslan. Jag är helt närvarande. Lyssnar på honom. Ställer frågor. Eller helt närvarande är jag inte, bak i huvudet kan jag inte låta bli att undrar om han vill mig något eftersom han kom till receptionen. Är det svensken inom mig? Jag trycker undan tankarna. Närvaro. Tydligen började han läsa boken för tre månader sedan i Portugal. Wow Portugal utropar jag, jag var också där då! Jag försöker dela med mig om min upplevelse och hur Lissabons gator fortfarande smakar sött i min mun. Är det mina berättar kunskaper eller är det han som inte är intresserad? Samtalet fortsatte om honom och jag kände mig lite dum för att ha försökt dela med mig. Tillslut klämmer han ur sig att hans kompis fyller år idag och att han och några kompisar ska ut till en bar sedan och undrar om jag vill med. Ja! Självklart ska jag med. Bra. Han skickar ett meddelande när dom går säger han. Jag ler och nickar när han går iväg men känner till min besvikelse hur hela kroppen andas ut. Jag lutar mig tillbaka ner i stolen bakom receptionen. (Han skickade aldrig något meddelande och jag hade inte energin att leta upp honom då en pärla som pappa givit mig försvann).

Josh kommer in bakom receptionens disken. Lägger ingen notis om min existens, han är mitt uppe i ett samtal med miss Hien som följer honom i hälarna. Jag reser mig upp, flyttar på mig när jag ser hur Joshs ögon redan sitter på datorn. Jag ställer mig med ryggen mot väggen för att göra rum. Han går igenom mejlen samtidigt som han med en tydligt men behärskad irritation försöker förklara för miss Hien att hon gör saker på fel sätt. Miss Hein är sårad och frustrerad. Arg. Försöker förklara att hon gör ett experiment. Försöker få upp bokningarna säger hon. ”You’re shooting in the dark” avbryter Josh med en röst vars behärskning spruckit en aning. Han sliter ögonen från datorn och tittar på henne medan han säger det. Tystnad. ”Do you want me to leave” hör jag hennes säga innan de båda försvinner iväg tillsammans. Hon efter honom. Jag lämnas ensam bakom receptionen igen.

Ze jobbar i baren. Han går trött fram mellan de få gästerna som beställer öl på öl på öl. Han häller up slaskigt och klumpigt. Kollar inte på ölen utan något annat. Skummet rinner över hans hand. Han kollar inte på mig heller. Blicken ligger innanför. Jag sitter bakom min reception. Plötsligt kommer han och sätter sig på den extra stolen. Han torkar svetten i pannan med en pappersbit. Varför lämnar du frågar han. Jag ler snett. Förbreder mig på att medlidande förklara att jag måste se mer. Att jag inte vet vad jag håller på med. Han verkar inte så intresserad i vad jag har att säga. Kollar flyktigt på mig. Konstaterar att det är bra att jag åker vidare. Att det är bra att få nya upplevelser, nya platser. Han säger mer ut till rummet än till mig, reser sig mitt i meningen och går tillbaka till baren. Jag ser efter honnom med en känsla av medlidande och längtan.

Miss Hien kommer runt disken och stönar. Jag är så mätt säger hon och klappar sig på magen. Jag förundras och studerar hennes kropp. Fins det något där inne. Är det en liten, liten utotbukt jag ser. Hon är så liten och så späd. Det kan inte ta mycket för att hon ska bli mätt. Jag vet inte hur vi kom in på det men plötsligt håller hon en föreläsning om hur svårt hon har att gå upp i vikt. När hon är stressad slutar hon äta.

Jag ligger i havet. Det är perfekt temperatur. Låter vågorna lyfta mig, förföra mig. Några meter bort fins en kille som vill ha mig. Här ligger jag och flyter i havet och allt känns helt okej. Jag skrattar. Vad galet allt är. Jag förstår inget av det.